Jag förstår inte livet, inte det minsta.
Jag kan inte förstå. Kan inte du förstå? Det är hemskt att se dig sådan. Du gör dig själv illa. Trodde inte att det hade tagit tag om dig så hårt, att det hade gått så långt. Jag förstod inte idag, inte till en början. Misstänkte kanske jag gjorde, ja. Fast jag ville inte tro det. Men sedan uttalade mamma orden, då var det som att allt blev verklighet och jag insåg allvaret. Varför hindrar ingen dig? Alla vet, men tittar bara på. Blundar för verkligheten. Alla ser dig tyna bort, långsamt långsamt. Hon fösökte skoja men det gick inte. Allt du hade i tankarna var att få bort det, få det att försvinna. Du stod emot ett tag. De var på sin vakt. Men när uppmärksamheten riktades mot de andra smög du dig bort, tyst och osynligt. Vissa märkte men kunde inget göra. Jag märkte det inte då men fick höra sedan. Dum som jag är trodde jag att det bara var ibland. Att du nu skulle stå emot. Det hade ju gått mycket längre tid denna gången. Fel. Fel fel fel. Jag förökte hålla god min. Det gick väl ganska bra. Men inuti ville jag bara gråta. Det som gör ondast är att du också håller god min. Säger inte ett ljud om det. Allt är bra. Förnekar. Vi vet ju. Det kan inte vara bra. Då gör man inte så. Det kan inte vara lätt. Men du klarar det inte själv. Du måste få hjälp. Är det meningen att jag bara ska vänta, tills det är för sent? Vänta på att du ska komma till mig. Men jag vet ju att det aldrig kommer att ske. Det blir så fel också. Jag beter mig annorlunda. Det blir tillgjort, ansträngt. Jag vet inte om du märker det. Men jag gör det. Bete dig som vanligt fick jag höra. Men det är inte som vanligt och det går inte. Du är inte heller som vanligt. Inte den skrattiga, pratsamma, påhittiga tjej som du var för några månader sedan. Vi var inte lika nära varandra idag. Jag kände det. Du kände det. Ska detta förstöra allt? Vi som brukar gå och sätta oss för oss själva och prata. Slippa släkten. Vi brukar hitta varandra så fort och så lätt. Idag sa vi knappt ett ord. Jag visste inte. Du var dig inte lik. Inte på något sätt. Jag ska be för dig. Be som jag aldrig bett förut. Det känns bra att jag ska till Åh. Det blir lättare där. Där får jag stöd. Om detta inte löser sig då vet jag ingenting. Det måste ordna sig, det bara måste det. Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket för mig. Men det gjorde det. Jag har knappt tänkt på något annat sedan jag kom hem. Ska det verkligen behövas sådana här stunder för att man ska upptäcka hur mycket människor betyder för en? /K
Lift me from the ground
Idag har det hänt. Det jag befarat men ändå längtat efter. Blev så glad, men nu börjar jag tänka för mycket igen haha. Du gör mig snurrig. Men glad.
Du kan få mig hur lätt som helst i en värld som är så kantig och hård som den här
är en blöt mjuk kyss det enda jag begär
Stunden just nu är underbarast. Telefonheten är en egen värld.
<3
Den här veckan har mitt huvud snurrat som aldrig förr.
När man inte vet någonting.
Igen igen igen. När man äntligen hittat fram, då ska det försvinna. Men det enda som finns att göra är att BITA IHOP; det är det enda som hjälper. Det finns vissa som alltid hjälper mig. Spin i skoken, och så finns det vissa som får mig att skratta oavsett allt. Människor kommer in i ens liv av en anledning, vilken anledning hade du? Att bara försvinna lika fort som du kom? Nej jag tror inte det, jag kommer få veta, snart. I alla fall är det det jag hoppas på. Annars får jag väl fortsätta leva med tankarna. Mitt liv går inte direkt under för det. Fast jag vill, men du förstår inte. Det går inte en dag utan tankarna. Speciellt när man ska sova, då tänker jag som bäst. Det är kul att tänka på vad man tänker på när man ska sova / L . Alldeles rätt, och det är de små "obestämda" händelserna som förändrar livet. Jag ska skriva en bok : Sängtankar. Eller inte, men det skulle nog bli en rolig bok.
Vissa hör man ihop med, som paddlarna och dolmen.
Samma konstiga beslut
NU ÄR JAG GLAAD! OCH OFLYTET HAR BLIVIT TILL LITE MER FLYT <3 ! ALLT ÄR LÖST OCH BRA! NU ÄR JAG INTE IRRITERAD : ) VÄRLDENS GREJ JU HAHA.
Magplask - det nya simmärket
Nu orkar jag inte skriva. Men idag känns allt lite bättre. Jag och Linnea hade bra prat efter träningen. Mer seriöst än vanligt och det kändes gött. Efter träningarna på onsdagar är det alltid kul och bra!
Jag är seg för jag fattar inte om man kan svara den som kommenterat något.? Men det blir nog bra... Någon får väl lära mig. : )
Idag var det ingen seriös blogg men jag är trött.
Dag efter dag
För att vattenpölar är intressantaHela denna dagen var också förstörd, märkte jag efter ett tag. Det är han som snurrar runt i mitt huvud mest just nu och som vanligt blir jag irriterad. Kan jag inte få något viktigare att grubbla över. Speciellt störande också när man inte kan prata med människan. Men jag glömde av det när jag var i Borås med Jennifer, det var trevligt! Skratt och flum som vanligt, provhytten : ) . Vi två passar verkligen ihop, det var tur att vi insåg det. Fast utan dig hade jag inte haft de här tankarna hehe. Jo men det var bra, det är konstigt det där. Jag stör mig, men ändå har jag hellre det att tänka på än ingenting alls. Jag är underlig, precis som du säger. Min lärare sa att om någon är seg så tänker han att den är trögtänkt. Känns ju väldigt bra, verkligen.
Klara glöm, glöm, glöm! Fast egentligen vill jag nog inte glömma. Eller jag vet inte. Det känns som jag inte vet någonting just nu. Men jag vet att jag blev glad när jag läste
paulas kommentarer. Det fick mig verkligen på bättre humör! Men vet inte hur jag ska få tag på henne för att prata mer hehe. Får hoppas hon läser detta också och kanske skriver sin mejl eller något.
Telefon har alltid varit och kommer alltid att vara BÄST. Msn är inte bra, allt blir bara fel. På telefon kan man
förklara om något blir fel. Om man nu vill förklara. Men
vissa är för lata för det. Jag tror i alla fall att det är lättare att logga ut från msn för att man inte orkar diskutera än att lägga på i telefon. Eller nej, jag kom på att det nog är samma. Men telefon är ändå bäst, det bara är så. Där hör man reaktioner och förstår lättare om man sårat någon. Men för vissa kanske inte det spelar någon roll ändå.
Som en elefant
Jag kan inte förstå varför jag tar åt mig så av allt. Men såklart bara det dåliga, det suger jag åt mig som en svamp men de bra sakerna hör jag knappt. Fast vissa vet exakt hur de ska göra för att få mig glad igen. Sånt gillar jag. Då vet jag att jag har en riktig vän som bryr sig om mig. Men jag blev ledsen. Det förstår jag inte heller. Allt är så konstigt. Jag vet i alla fall nu att allt borde stanna i drömmar, då blir allt bättre. Jag kan ändå inte släppa taget riktigt. Något finns kvar; hopp, nyfikenhet, desperation? Om det ens finns ett ord som heter så. Först ett bra ord, sen två dåliga, i samma mening. Om mig. De två dåliga var inte ens så elaka, jag har hört värre så jag kan inte förstå varför jag bryr mig så mycket. Kanske för att det finns en människa på jorden som säger att det inte är som det verkar. Allt är som när vuxna säger att killar slår tjejer för att de egentligen gillar dem, men de inte vet hur de ska ta kontakt. Men vilket bra sätt. Oj oj det kan förklara allt. Nej det kan det inte och jag blir irriterad. Förklara. Det är ett ord jag tycker om. Men det än nog bara jag som gör det för alla andra går. Utan att förklara. Kanske är det en taktik för att man ska tänka på dem en liten stund till. Det fungerar i alla fall. Det löser sig. Alla säger det om allting men är det verkligen sant?
En dag kommer jag inte palla mer
Jag förstår inte varför jag jämt måste störa mig på alla folk när jag inte borde bry mig. Det irriterar mig och jag är väldans irriterad nu. Du var precis sån, bara så du vet. Det är det jag stör mig på. Ingen vet mer än jag och så kommer det förbli. Eller nej, snart kommer en telefon ringa hos någon och då kommer jag berätta, snacka skit så som jag alltid gör. Det är inte bra och jag gillar det inte egentligen men jag måste få dela med mig av mina tankar och jag vet att personen kommer hålla med mig. Det gör den alltid, nästan. Jag borde sluta, det har jag tänk många gånger, det funkar ett tag men sen brister allt och det blir som vanligt.
Igår hade jag och Julia kul, på tal om annat. ( :
Döden blir allt mer påtaglig, man vet alltid någon som kände personen som dött, fast de känner ju den dubbelt så bra efter den försvunnit, men innan hade man knappt inte hört ett ord om den. Men hur bra kände man en person om man inte ens går på begravningen? Det är det jag undrar. Jag skriver obegripligt men jag förstår och det är huvudsaken. I alla fall är det hemskt. Det kunde lika gärna varit jag eller du, men man kan väl inte tänka så. Alla bara dör, fast man kanske inte har reflekterat över det förrän nu, det är nu man börjat tänka och bry sig. Man var för liten förut kanske. Inte vet jag. Men jag vet att jag vill leva länge till, fast inte om de jag älskar försvinner först. <3
Om allt var annorlunda
Det finns så många "om" här i världen, jag använder dem för mycket. Ibland kan det gå dagar utan ett enda men de jag missar en dag tar jag igen en annan.
Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera
Tänk om inte musik fanns, vad skulle jag göra då? Musik hjälper mig, ofta och mycket. Om man bara
koncentrerar sig riktigt noga hittar man alltid något som passar. Jag gillar det. För det måste nästan betyda att andra männikor också tänker som jag ibland. Men tänk om all, all musik bara var påhittad. Då skulle allt bli fel. Och tänk om man inte kunde tänka. Då skulle allt bli lättare, ibland. Men utan tankar inga ord. Jo för jag säger saker utan att tänka. Det är inte alltid bra. Jag gillar att tänka, men jag tänker alldeles för mycket. Jag tänker mycket på dig.
Jag önskar jag kunde skriva lika bra som alla andra.
The sky is falling down, it feels like I’m gonna drown
Flickan går där på vägen, hon är glad, lycklig. Hon har inte mått så här bra på länge. Hon tittar upp på den klarblå himlen, inte ett enda moln. Flickan blir ännu gladare, hon tittar ännu en gång upp mot himlen, snurrar ett varv och skriker av glädje. Hon önskar det var så här jämt, men hon vet att snart kommer hon bli som vanligt, sådär konstig. Att det kan gå så fort, från överlycklig till något som inte känns alls bra. Hon kan inte sätta fingret på vad, men så fort hon kommer innanför dörren blir allt annorlunda. Hon kan inte förstå, kommer det alltid kännas såhär, i sådana fall vet hon inte om hon vill fortsätta.