Jag förstår inte livet, inte det minsta.
Jag kan inte förstå. Kan inte du förstå? Det är hemskt att se dig sådan. Du gör dig själv illa. Trodde inte att det hade tagit tag om dig så hårt, att det hade gått så långt. Jag förstod inte idag, inte till en början. Misstänkte kanske jag gjorde, ja. Fast jag ville inte tro det. Men sedan uttalade mamma orden, då var det som att allt blev verklighet och jag insåg allvaret. Varför hindrar ingen dig? Alla vet, men tittar bara på. Blundar för verkligheten. Alla ser dig tyna bort, långsamt långsamt. Hon fösökte skoja men det gick inte. Allt du hade i tankarna var att få bort det, få det att försvinna. Du stod emot ett tag. De var på sin vakt. Men när uppmärksamheten riktades mot de andra smög du dig bort, tyst och osynligt. Vissa märkte men kunde inget göra. Jag märkte det inte då men fick höra sedan. Dum som jag är trodde jag att det bara var ibland. Att du nu skulle stå emot. Det hade ju gått mycket längre tid denna gången. Fel. Fel fel fel. Jag förökte hålla god min. Det gick väl ganska bra. Men inuti ville jag bara gråta. Det som gör ondast är att du också håller god min. Säger inte ett ljud om det. Allt är bra. Förnekar. Vi vet ju. Det kan inte vara bra. Då gör man inte så. Det kan inte vara lätt. Men du klarar det inte själv. Du måste få hjälp. Är det meningen att jag bara ska vänta, tills det är för sent? Vänta på att du ska komma till mig. Men jag vet ju att det aldrig kommer att ske. Det blir så fel också. Jag beter mig annorlunda. Det blir tillgjort, ansträngt. Jag vet inte om du märker det. Men jag gör det. Bete dig som vanligt fick jag höra. Men det är inte som vanligt och det går inte. Du är inte heller som vanligt. Inte den skrattiga, pratsamma, påhittiga tjej som du var för några månader sedan. Vi var inte lika nära varandra idag. Jag kände det. Du kände det. Ska detta förstöra allt? Vi som brukar gå och sätta oss för oss själva och prata. Slippa släkten. Vi brukar hitta varandra så fort och så lätt. Idag sa vi knappt ett ord. Jag visste inte. Du var dig inte lik. Inte på något sätt. Jag ska be för dig. Be som jag aldrig bett förut. Det känns bra att jag ska till Åh. Det blir lättare där. Där får jag stöd. Om detta inte löser sig då vet jag ingenting. Det måste ordna sig, det bara måste det. Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket för mig. Men det gjorde det. Jag har knappt tänkt på något annat sedan jag kom hem. Ska det verkligen behövas sådana här stunder för att man ska upptäcka hur mycket människor betyder för en? /K
Kommentarer
Trackback