Klara

Jag kan inte förstå varför jag tar åt mig så av allt. Men såklart bara det dåliga, det suger jag åt mig som en svamp men de bra sakerna hör jag knappt. Fast vissa vet exakt hur de ska göra för att få mig glad igen. Sånt gillar jag. Då vet jag att jag har en riktig vän som bryr sig om mig. Men jag blev ledsen. Det förstår jag inte heller. Allt är så konstigt. Jag vet i alla fall nu att allt borde stanna i drömmar, då blir allt bättre. Jag kan ändå inte släppa taget riktigt. Något finns kvar; hopp, nyfikenhet, desperation? Om det ens finns ett ord som heter så. Först ett bra ord, sen två dåliga, i samma mening. Om mig. De två dåliga var inte ens så elaka, jag har hört värre så jag kan inte förstå varför jag bryr mig så mycket. Kanske för att det finns en människa på jorden som säger att det inte är som det verkar. Allt är som när vuxna säger att killar slår tjejer för att de egentligen gillar dem, men de inte vet hur de ska ta kontakt. Men vilket bra sätt. Oj oj det kan förklara allt. Nej det kan det inte och jag blir irriterad. Förklara. Det är ett ord jag tycker om. Men det än nog bara jag som gör det för alla andra går. Utan att förklara. Kanske är det en taktik för att man ska tänka på dem en liten stund till. Det fungerar i alla fall. Det löser sig. Alla säger det om allting men är det verkligen sant?