Klara

Flickan går där på vägen, hon är glad, lycklig. Hon har inte mått så här bra på länge. Hon tittar upp på den klarblå himlen, inte ett enda moln. Flickan blir ännu gladare, hon tittar ännu en gång ^upp mot himlen, snurrar ett varv och skriker av glädje. Hon önskar det var så här jämt, men hon vet att snart kommer hon bli som vanligt, sådär konstig. Att det kan gå så fort, från överlycklig till något som inte känns alls bra. Hon kan inte sätta fingret på vad, men så fort hon kommer innanför dörren blir allt annorlunda. Hon kan inte förstå, kommer det alltid kännas såhär, i sådana fall vet hon inte om hon vill fortsätta.