Klara

"Jag har framför allt fått in rutiner i allt jag gör. Det handlar bara om det. Det är likadant med simträningen. Jag är helt neutral inför den. Det är inte roligt, det är inte tråkigt. Utan det är något som bara måste göras, varje dag." /Stefan Nystrand till tidingen Aqua ( viktigt haha )
Det här fångade verkligen mig. Det var som att han läst mina tankar eller något. Det är exakt det här jag menar. Just nu är simningen bara en rutin, som allt annat i mitt liv nuför tiden. Det var längesen jag kände den där speciella längtan till träningen. Nu är det bara en sak som är självklar, det ska göras, även om man inte känner för det. Om jag någon gång längtar till träningen är det för att träffa de människorna som är roliga, men den skaran blir ju sakta men säkert färre och färre. Det känns lite konstigt att man varje dag utsätter sig för dryga och störande människor, frivilligt. Fast vill jag ha min träning får jag väl stå ut. Simningen är i alla fall inte vad den varit. Eller simningen i sig känns ändå ganska bra, jag har ett hyfsat flyt. När man väl hoppar i vattnet och börjar simma är det helt okej; varken tråkigt eller roligt. Bara gött. Det är känslan innan, när man tänker att det snart är träning, då är det aldrig en längtan längre och det oroar mig. Jag vill inte tröttna, och när jag väl är på kaskad är det bra. Men ändå, det är bara en sak som hör till vardagen. Som skolan, som att äta, som att sova. Saker som man måste göra fast man ofta skulle vilja hoppa över. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan simningen men samtidigt önskar jag att jag inte hade den. Jag vill ha något nytt. Men det vet jag att jag inte kommer få. Vad skulle det vara liksom? Jag längtar till en tid som aldrig kommer, det är bara fantasier och drömmar. Jag vet ju inte ens vad jag vill ha.