Klara

Hon kommer inte kunna tro att hon fortfarande lever.

Jag hatar ensamma kvällar. När man vet att man borde göra något helt annat, ta vara på sitt liv, som vissa andra vänner gör. Och så kommer den där känslan smygandes, som vanligt, och jag kan inte göra något åt det fast jag verkligen inte vill känna så. Jag förstår inte varför. Fan att jag ska falla. Förr eller senare faller allt. 

Jag skulle skrivit något om dagarna sen Linnea kom hem tänkte jag, men på något sätt så finner jag aldrig ord för våra stunder. Domärförbra. Sömnbrist, OHJAA. Men man har inte tid för att sova när det finns så många tankar som man måste dela med sig av. Vi tackar den vänliga pojken som ringde, vårt samtal som följde blev sådär underbart djupt som det bara blir när man minst anar det. Husvagn. Klockan hann bli mycket, men MAN LEVER BARA EN GÅNG (!) och jag älskar tidiga mornar. Den speciella tystnaden, fåglarna, luften, dimman, dom tomma gatorna - det kanske t.o.m. slår sommarnätterna. Fast det är inte helt fel att gå omkring i skene eller på kinnasten i mörkret och sjunga för full hals, känna lyckan och dampa loss. Stämning. Jag älskar det och jag vill aldrig att det ska bli höst. Säg då! , vadå nej?! Jag undrar hur man överlever utan internskämt.
nnea;kåa´
<3

Idag ska jag träffa Hanna (y)