Klara

Det löste sig. Till ytan. Det finns ju fortfarande inom mig men jag bryter allt jag lovat och blir falsk som vanligt. Det blir bättre så. Nej inte bättre, men lättare. Jag trodde jag skulle klara ensamheten, men jag gör nog inte det. Dom kan få tro och spela sitt lilla spel. Dom mår bra då, det är väl det som är huvudsaken. Jag har kommit på att jag är snällare mot andra än vad dom är snälla mot mig. Kanske låter ego, men jag tycker att det är så. Det är inte så med alla, verkligen inte. Vissa behandlar jag sämre, men om man ser till det stora hela. Jag börjar tröttna på det. Jag tror alla tycker om mig men egentligen är allt bara fejk. Aja, jag får nog sluta tänka för jag förvränger allt och gör det värre än vad det är.
Livet är som en brustablett; det löser sig.