Klara

En jävla dag. Ingenting stämmer och jag kommer utplåna mig själv. Det kanske är bäst det, eftersom jag inte verkar vara till nytta för någon annan. Ensam. Och stark. Nej, inte stark. Men jag ska nog ta mig igenom detta. Jag vet att det kommer att lösa sig, men vill jag det? Ska jag tänka på mitt eget bästa eller alla andras.? Skit samma, det blir fel hur jag än gör. Det är mitt fel, jag vet det. Men jag orkar inte låtsas. Låtsas att allt är bra. Låtsas att jag är glad. Låtsas att jag inte stör mig. Det är inte bra, jag är inte glad och jag stör mig. Som in i helvete. Men alla andra låtsas. Tror att allt går över på fem minuter och att det ska vara som vanligt efter det. Dom fattar att det inte är över, dom vet ju om det. Ändå ska dom fortsätta, köra det vanliga snacket. Det funkar inte så. Så är inte verkligheten. Det funkar i alla fall inte på mig, jag orkar inte alltid hålla den goda min som man lärt sig. Sen kommer hon och gör allt ännu värre. Hon tror att jag inte fattar. Bit för bit fortsätter hon. Känner sig bra och överlägsen. Får med sina så kallade vänner som är lika falska. Tror att jag inte märker. Så jävla blåst är jag inte. Och hon är dålig på att ljuga. Undanflykter. För allt i världen; fly undan och förvräng det verkliga. Göm er bakom lögner och svek. Det blir nog bäst. I alla fall för alla dom som gömmer sig bakom falska masker och flyr undan sitt eget liv, men inte för mig.  Jag tänker inte fly mer. Jag ska klara mig ensam om det är det som krävs. Så småningom kommer verkligheten ikapp. Det har den gjort nu, och jag kan inte längre leka kurragömma.