Klara

Man lever här och nu.  Jag är helt medveten om att man lever en gång, att sexton år av mitt liv redan har gått och att jag borde ta vara på tiden. Ändå väntar jag alldeles för länge med allt, tänker att det finns massor av tid. Det är hemskt att titta tillbaka på tiden och inse att allt det som känns som igår var ett år sen, eller mer. Panik. Jag vill inte vakna upp om tio år och förstå att jag inte har gjort något med mitt liv. Inse att den bästa tiden i livet är över och aldrig mer kommer igen. Jag vet ju hur det är så jag borde kunna göra något åt det, men jag står här handlingsförlamad och hoppas på bättre tider. Jag kom på hur mycket jag saknar vissa, såna som har betytt så otroligt mycket för mig. Var är dom nu? Borta. För att vi bara släppte taget. Det är sånt man kommer på nu, flera år efter. Jag var lika medveten om det då som jag är nu, ändå finns dom inte kvar. Nu är det försent. Det kanske aldrig blir försent egentligen men det kommer inte bli som förr i alla fall. Men det var nog meningen. Det var meningen, annars skulle det inte vara som det är idag. Men det känns svårt att föreställa sig ett liv utan det som betyder mest just nu. Livet förändras vart jag än går.