Dom säger att alla gråter
Jag grät igår. Jag har nog aldrig gråtit så förtvivlat. Jag skrek. Jag har nog aldrig skrikit så högt. Jag visste att det inte skulle hjälpa. Hoppet var förlorat redan från början. Egentligen gjorde det saken värre när jag skrek. Jag skulle varit stark och behållit lugnet. Men det gick verkligen inte. Jag blev som förlamad. Tankarna hängde inte med och jag bara stod och vrålade ut i den kyliga morgonen. Känslan av hjälplöshet har aldrig varit så stark. Min puls var hög och jag var anfådd men jag sprang, jag kämpade, och tog i för allt jag hade, men det hjälpte inte. Han var för stark. Jag hörde att hon plågades och kämpade för sitt liv. Det vi gjorde räckte inte för att rädda henne. Det handlar om en hund och en katt. Jag trodde aldrig det skulle betyda så mycket. Men just att jag såg allting, att det i stort sett var mitt fel, det är det som gör det så hemskt. Jag fick en chock när jag kom ut och hon låg blodig, jordig och tilltuffsad, när han stod över henne och slet och bet i henne medan mamma försökte dra bort honom. Det hade gått så fort. Jag hade ju bara varit inne och hämtat något att locka med, som om jag trodde att det skulle gå. Jag fick verkligen hjärnsläpp. Hon dog inte heller. Det gjorde saken ännu lite värre. Hon plågades in i det sista innan en spade fick ta slut på lidandet. Paniken i mammas röst och alla bilder sitter kvar i mitt huvud och det kommer nog aldrig försvinna. Men det som har hänt har hänt och jag vet att vi gjorde nästan allt vi kunde, men ändå kommer alla "tänk om..". Jag försöker glömma, inte tänka för mycket på det, och det går ganska bra. Jag fick annat att fundera på. Men när jag kom hem på kvällen och ställde in cykeln i skjulet, då kom allt tillbaka. Det var lukten som gjorde det; typ jord blandat med kattpiss. Händelseförloppet spelades återigen upp som en film i mitt huvud. Livet går vidare. Det här hade väl också en mening antar jag. Fast jag kan inte hjälpa att jag känner ett slags hat mot honom, jag blir liksom äcklad. Han har ändå bitit ihjäl min katt. Jag ska se bortom det säger dom.
Kommentarer
Postat av: bussen!!!!
jag tror att det var bra att du grät, för intelligenta jag har hört att man blir stark efter att man gråtit. fast jag kan nog hålla med dig om att du aldrig har gråtit så förut, för det var nåt nytt i mina öron. förresten var det nog bra att du grät på mig istället för på din mamma för hon var säkert lika panikslagen som dig. eller asså, det var la bra att du pratade med nån som inte var där då. eller nåt, du kanske fattar min poäng för nu har jag skrivit en halv bok :)
Trackback