Allt har fått ett annat ljus.
En underbar känsla. Nu känner man att man lever igen, på ett annat sätt än förut.
31 mars 2007; "...men fan va man känner att man lever :) <3" . Det gjorde man också, men på ett väldigt annorlunda vis. Nu är det mera vanligt. Ett riktigt prat om allt, nej verkligen inte allt, men det aktuella. Det känns så bra och jag tror inte det går att räkna till alla "JAG FATTAR!!". Det är sjuukt. Vi förstår varann, våra hjärnor måste på något sätt vara sammankopplade. Något är det i alla fall. En och en halv timme utanför Kaskad kan göra stor skillnad; glädje, lycka, en ny-gammal kick! Ooh, vi är på väg uppåt. Det känns ända ner i tårna. Det är inte hela världen, ja precis så känns det. Det senaste har allt kretsat för mycket kring samma saker. Vi har inte sett alternativen. Vi kanske borde släppa det och gå vidare. Utgå från att det är slut och förstå att underbart är kort! Jag vet inte vad jag vill, så mycket nack- och fördelar (!) med allting. En framsida och en baksida på varenda tanke. Vi vänder ut och in på allt och hittar de små rätta sakerna och de små felen. Alltid. Nu tror jag att jag har börjat inse att mycket nog var inbillning. Jag ville se det bästa; så det gjorde jag. Nu fattar jag att jag har ljugit för mig själv. Det gör jag ofta. Förtränger det dåliga och fördubblar det bra. Men det är väl så jag är, jag får nog acceptera det.
Det kändes bra och jag vill inte ha det ogjort. För det var bland det bästa. Fast ändå skulle jag vilja spola tillbaka tiden och börja om från noll. Börja som man brukar. Men samtidigt; då skulle det inte känts så speciellt. Skulle allt bli förstört nu, om vi fortsatte? På det här sättet får vi inga svar. Frågan är om det egentligen var så bra, jag har börjat tvivla. Mera kär i kärleken i sig. Kanske behövde vi bara den kicken. Jag vill ha den igen. Det kanske var enda gången man fick göra något så annorlunda. Och utan att vi ens fattat det är det slut. Vi fick inte ens en sista tanke. Fick inte tänka att man skulle ta vara på ögonbliken för det var sista gången. Det är det som känns vemodigt.
Vi ska ta chansen. Det ska man alltid göra. Det kan bli hur bra som helst och hur dåligt som helst. Vi vet inte, vi måste ge det ett försök. Bära eller brista. Jag tror det är det som gör att vi fått tillbaka den där känslan av längtan. Vi ser något nytt, en fortsättning. På vårt liv. Nu har vi något att sikta mot, ett hopp. Efter lång tid omringade av mörker ser vi nu att ljuset sakta men säkert kommer tillbaka. Precis innan gränsen var nådd, precis innan vi skulle ge upp. Det är uträknat, det måste det vara. Allt är bestämt i förväg.
Här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt´
;)
31 mars 2007; "...men fan va man känner att man lever :) <3" . Det gjorde man också, men på ett väldigt annorlunda vis. Nu är det mera vanligt. Ett riktigt prat om allt, nej verkligen inte allt, men det aktuella. Det känns så bra och jag tror inte det går att räkna till alla "JAG FATTAR!!". Det är sjuukt. Vi förstår varann, våra hjärnor måste på något sätt vara sammankopplade. Något är det i alla fall. En och en halv timme utanför Kaskad kan göra stor skillnad; glädje, lycka, en ny-gammal kick! Ooh, vi är på väg uppåt. Det känns ända ner i tårna. Det är inte hela världen, ja precis så känns det. Det senaste har allt kretsat för mycket kring samma saker. Vi har inte sett alternativen. Vi kanske borde släppa det och gå vidare. Utgå från att det är slut och förstå att underbart är kort! Jag vet inte vad jag vill, så mycket nack- och fördelar (!) med allting. En framsida och en baksida på varenda tanke. Vi vänder ut och in på allt och hittar de små rätta sakerna och de små felen. Alltid. Nu tror jag att jag har börjat inse att mycket nog var inbillning. Jag ville se det bästa; så det gjorde jag. Nu fattar jag att jag har ljugit för mig själv. Det gör jag ofta. Förtränger det dåliga och fördubblar det bra. Men det är väl så jag är, jag får nog acceptera det.
Det kändes bra och jag vill inte ha det ogjort. För det var bland det bästa. Fast ändå skulle jag vilja spola tillbaka tiden och börja om från noll. Börja som man brukar. Men samtidigt; då skulle det inte känts så speciellt. Skulle allt bli förstört nu, om vi fortsatte? På det här sättet får vi inga svar. Frågan är om det egentligen var så bra, jag har börjat tvivla. Mera kär i kärleken i sig. Kanske behövde vi bara den kicken. Jag vill ha den igen. Det kanske var enda gången man fick göra något så annorlunda. Och utan att vi ens fattat det är det slut. Vi fick inte ens en sista tanke. Fick inte tänka att man skulle ta vara på ögonbliken för det var sista gången. Det är det som känns vemodigt.
Vi ska ta chansen. Det ska man alltid göra. Det kan bli hur bra som helst och hur dåligt som helst. Vi vet inte, vi måste ge det ett försök. Bära eller brista. Jag tror det är det som gör att vi fått tillbaka den där känslan av längtan. Vi ser något nytt, en fortsättning. På vårt liv. Nu har vi något att sikta mot, ett hopp. Efter lång tid omringade av mörker ser vi nu att ljuset sakta men säkert kommer tillbaka. Precis innan gränsen var nådd, precis innan vi skulle ge upp. Det är uträknat, det måste det vara. Allt är bestämt i förväg.
Här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt´
;) Kommentarer
Postat av: kåa´
shit, jag tror det funkar att kommentera igen!! (y) :)
Postat av: nnea
jaaa! :) omg,. jag får rysningar haah ( : orkar inte kommentera seriöst, men våra utläggningar täcker det ! :) haha
Postat av: kåa´
jaa, det får nästan jag med ;) shit, kan vi inte glömma det snart? Neej, det vill jag förresten inte haha. våra utläggningar i vått och torrt !
Postat av: nnea
vi kasnke borde, det är itne samma sak som att vi måste, ska och kan ;) hhaaj
Trackback