Klara

Jag sitter i ett hörn, fastklistrad och insnöad

Musiken dunkar alldeles för högt i öronen

Den säger att man inte ska lita på människor

Den har nog rätt, var alltid på din vakt

Jag betraktar människorna runtomkring mig

Utan att höra iakttar jag deras vardag

Deras tråkiga, meningslösa vardag

Ändå kommer känslan av avundsjuka

För att jag inte får vara med och ta del av det meningslösa

Alla ursäkter, jag börjar bli trött på det nu

Det är lätt att ta till för att undvika sanningen

Jag börjar inse att dom undviker mig

Jag tar avstånd av mig själv

Jag vill inte förstå att jag inte är med i det dom har

Jag trodde vi var på samma nivå

Men avståndet ökar, dag för dag, och snart är det över

Springer för att stå still

Jag ser att dom skrattar men jag vet inte varför

Jag vill inte veta, jag orkar inte

Muren blir bara högre och högre

Men snart ska den slås i bitar

Då behöver jag inte längre titta på

Då behöver jag inte se när dom sparkar på en som ligger

Smärtan är uppenbar men den döljer det

Det är smällar man får ta för att vara med

Stackars dom som flyter med

Jag behöver påfyllning

Det är det jag lever för