Det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel
"Vi börjar inte med den där låtsasleken igen... att förneka verkligheten. Verkligheten, som vi gömmer oss för och inte vill låtsas om."
Såjävlarätt
honförsvinnerimörkretjustnärduharförståttattdetdärvardinbästachans
Jag gömmer mig alltid för verkligeheten. Jag ska ta tag i allt senare, vid en tidpunkt då det passar bättre. Jag tar inte vara på ögonblicken, tror att de kommer att komma igen. Det är så långt kvar, just idag behöver jag inte tänka på att livet är kort och att allt kan vara annorlunda i morgon. Snart ska jag börja leva mitt liv. Först ska jag bara hinna med massa andra saker. Jag ska bara, jag ska bara, jag ska bara.
Varför kan jag inte bara förstå att det som pågår nu, vardagen, är mitt liv? Skola, simning, linnea. Det är liksom det mesta, mitt liv. Men på något sätt vill jag inte inse det. Jag tror att det ska vara bättre, mer spännande, mer speciellt. Jag tror att det är en försmak på vad livet har att ge. En uppvärming för det abslolut ultimata.
Omedvetet går jag och väntar på något; den där dagen då allt ska förändras. Jag går och väntar på en jävla vändpunkt som jag egentligen vet aldrig kommer. Jag väntar på att det där pirret som man bara känner vid speciella tillfällen, tillfällen då man är riktigt nöjd med livet, att det ska bli vardag.
Det är som det är, det är svårt att böjd inför mindre än mirakel.
Såjävlarätt
honförsvinnerimörkretjustnärduharförståttattdetdärvardinbästachans
Jag gömmer mig alltid för verkligeheten. Jag ska ta tag i allt senare, vid en tidpunkt då det passar bättre. Jag tar inte vara på ögonblicken, tror att de kommer att komma igen. Det är så långt kvar, just idag behöver jag inte tänka på att livet är kort och att allt kan vara annorlunda i morgon. Snart ska jag börja leva mitt liv. Först ska jag bara hinna med massa andra saker. Jag ska bara, jag ska bara, jag ska bara.
Varför kan jag inte bara förstå att det som pågår nu, vardagen, är mitt liv? Skola, simning, linnea. Det är liksom det mesta, mitt liv. Men på något sätt vill jag inte inse det. Jag tror att det ska vara bättre, mer spännande, mer speciellt. Jag tror att det är en försmak på vad livet har att ge. En uppvärming för det abslolut ultimata.
Omedvetet går jag och väntar på något; den där dagen då allt ska förändras. Jag går och väntar på en jävla vändpunkt som jag egentligen vet aldrig kommer. Jag väntar på att det där pirret som man bara känner vid speciella tillfällen, tillfällen då man är riktigt nöjd med livet, att det ska bli vardag.
Det är som det är, det är svårt att böjd inför mindre än mirakel.
Kommentarer
Trackback